Förtröstan,

Minnen som aldrig bleknar, ett liv som redan är förändrat. En tid som är borta förevigt. Man dansar i skuggor i den tid som gått förlorat. Man trodde man alltid skulle vara kvar, att det var där man alltid skulle höra hemma. Plötsligt känns allt så avlägset. Man står framför de stora dörrar man en gång sprungit igenom, så fri så fast i en illusion av att det alltid skulle finnas kvar. Tiden går, dörrarna blir låsta. Allt är förändrat. Det är som att man blundade och missade händelserna. Men sanningen är att man bara inte reagerade. Sen står man där, i det förlorade.